- De är lagom stora: man kan cykla med dem, ha dem som knähund,
dra drag, ta dem under armen - kort sagt, rasen är stor och liten på samma gång.
- De är lättskötta: Pälsen behöver trimmas 2 - 3 ggr per år och kanske en
genomkamning av skägg o benhår en gg per månad. Däremellan behöver de knappt
badas.
- De hårar nästan inte alls. Klappar man en schnauzer blir man inte hårig!
- De drar inte in en massa skräp och smuts. Skogen behöver inte
kammas ur när man kommer hem och snöklumpar fastnar inte alls om även benhåren
plockas regelbundet så att det blir strävare.
- De behöver lagom mycket motion: En långpromenad per dag på ett antal km räcker
oftast för att hålla dem i trim (naturligtvis ska de utöver detta även rastas)
- De vaktar lagom mycket (om man låter bli att uppmärksamma skällandet vid unga år)
- De är lagom intresserade av andra människor
- De är intresserade av att samarbeta utan att ge avkall på sin integritet
- De kan tränas och tävlas i alla hundsporter
- De är tåliga mot väder och vind
- De orkar hänga med
- De blir helt fantastisk kompisar om de får följa med överallt som små och man
inte gör någonting märkvärdigt
- De är friska
- De uppnår ofta hög ålder (över 12 år är inte ovanligt)
- De tål det mesta i matväg och har sällan problem med fetma
- De har sällan "konstigheter" för sig, som att äta sten, bada i dypölar,
maniskt jaga sin egen svans, få fnatt eller dylikt, som man kan se hos en del
andra raser
- De luktar inte "hund", inte ens när de är blöta
- De dreglar inte (det fastnar i så fall i skägget)
- Deras päls tolereras av många allergiker
- Det är fart och fläkt när man är ute, men oftast ganska lugnt inne
- De är ofta relativt orädda och t.ex ofta skottfasta
- De flesta är väldigt keliga och gosiga, åtminstone i vuxen ålder när de lugnat
ner sig.
- De gillar att se dig i ögonen och du märker att det är "någon hemma" när du
kommunicerar med dem - schnauzern är helt enkelt intresserad av dig som ägare!
Vi i familjen Melinder kan faktiskt inte tänka oss en bättre ras! Vi hittar helt enkelt ingen som kan mäta sig med schnauzer i lagom storlek, mångsidighet, kelighet, lättskött päls och måttfulla aktivitetskrav.
Nackdelarna då? Jo, de finns men kan faktiskt mildras med rätt hantering (dvs att man inte gör en "grej" av saker som händer, utan helt enkelt tar det mesta med en klackspark):
- De gillar att tugga på saker, även i vuxen ålder. Tuggben och
vedträn löser detta problem (träflisor på mattan får man ta)
- De kan bli skälliga och vaktiga om man gör för stor grej av skällandet och
vaktandet i unga år. Om man ignorerar detta under valp- och unghundstiden brukar
det hamna på en bra nivå. Man måste också se till att de får möta människor som
kommer till hemmet på ett avslappnat och naturligt sätt.
- De är livliga, aktiva och ganska jobbiga som valpar och unghundar. Det går
över om du bara håller dig lugn och har tålamod. Om en schnauzer ges för mycket
styrd aktivitet i unga år kan den dock bli stressad och få en inlärd hög
aktivitetsnivå som sen blir svår att sänka. De blir bäst om de bara "släpas med"
på olika tillställningar och aktiviteter. En tillvaro utan yttre händelser gör
naturligtvis att schnauzern blir ovan och därför osäker.
- De vill mycket och kan därför börja dra i kopplet om man följer med dem dit de
vill. De kan också bli lätt frustrerade vid hundmöten om man själv inte
uppträder lugnt och avslappnat.
- De kan ha problem med att vara ensam hemma, ffa som yngre. Detta åtgärdas bäst
genom att man som ägare inte bekymrar sig alls, utan tränar hunden att vara
ensam som om det är den naturligaste sak i världen.
- De hoppar och studsar (perfekt i agility!) och kan bli hoppiga mot folk om man
ger det uppmärksamhet. Åtgärd: Prata aldrig med valpen när den hoppar! Beröm den
och hälsa på den när den står med alla fyra fötterna på marken. Lyft inte heller
upp den när den hoppar upp.
- "Allt en schnauzer kan göra, det gör den!" Se därför till att den inte får ut
något av att göra de saker du inte vill att den ska göra!
|
SCHNAUZER
|
Mellanschnauzern har från och med 1 januari 2003 bytt namn till Schnauzer. Ett korrekt byte, då mellanstorleken är den ursprungliga schnauzervarianten och dvärgschnauzer respektive riesenschnauzer bara är liten respektive stor kopia.
Det är en härlig hundras som man tenderar att fastna för, då det är en ras som ser till att det händer saker utan att vara överaktiva, väldigt livliga eller arbetskrävande. Det är i stället en hund som hänger med på allt man kan tänkas hitta på (och klarar av det), som lika gärna går en mil som runt kvarteret. Så länge den får vara med är den otroligt anpassningsbar, och det är en härlig hund att hålla på med bruks, lydnad och agility med, om än det ibland kan vara svårt att få dem att förstå nyttan med det hela. Arbetskapaciteten bevisas inte minst av den otroligt meriterade Argentas Dorothea "Ida", som var Sveriges första INTERNATIONELLA LYDNADSCHAMPION (förare Jens Johansson). Det bevisas också av Wellfiths Feodora "Pina", som med husse Erik Nordlöf tränar och tävlar agility och med matte Helen tränar och tävlar både bruks och lydnad! (Pina är numera grunden i kennel Schnauzergläntan, Sandöverken.) Det är en ras som passar de flesta människor som inte vill ha en hund som alltid säger "Javisst!", utan som ibland måste övertygas. Väl övertygade kan de gå i döden för en!
är de första åren en hel del "blod, svett och tårar", men belöningen är en tillgiven hund som favoriserar den egna familjen, som tänker en hel del och kan hitta på egna små hyss, som utvecklar en stor personlighet med god egenkontroll och ändå ställer upp på det du begär (oftast). Det är att ha en hund med lättskött päls, som kan gå i skogen samma dag den ska ställas ut och ändå ha tillräckligt mycket päls för den som vill försköna sin hund inför en utställning, en hund som är tillräckligt stor för att cyklas med, dra drag, forcera brukshindren etc. och tillräckligt liten för att kunna sitta i knä, rymmas i en sedan-bil etc. Tillvaron med en schnauzer är de första åren ett prov på ens envishet och tålamod, för att sedan bli en ljuvlig upplevelse.
Det är en ras som är väldigt lättlärd och där det som en gång lärts in oftast sitter kvar. Dock får man vara ganska envis och att bevisa för sin schnauzer att dess ägare är envisare än den, kan man komma långt med. Motivation och positiv inlärning fungerar oftast bäst och då schnauzern gärna "tar i mer när det tar emot" ska man undvika att bråka med den. Ignorans (utsläckning) är helt oslagbart som avinlärningsmetod på schnauzrar! Prova alltid det innan du provar nåt annat på beteenden du inte vill ha!
Eftersom tävlingslydnad för hundar enbart är cirkuskonster, tycker jag att man kan försöka träna utan så mycket korrigeringar. Man kommer längst om man försiktigt provar sig fram till vad som fungerar. AGILITY är en sport som passar schnauzern otroligt bra, och som också kan öka motivationen för den rena lydnadsträningen. En återhämtningsperiod på några månader är heller aldrig fel!
Vardagslydnad på en schnauzer...
...bör man ha. I korta drag ska jag försöka beskriva de enkla metoder jag använder för att få en hund som inte drar i kopplet, kommer när jag ropar, oftast lyssnar på mig och som oftast uppför sig bra.
Koppelträning:
Bygger på mycket logiska principer: 1. Dra aldrig i din hund! Använd
aldrig kopplet som kommunikationsredskap! 2. Var superkonsekvent
eftersom inkonsekvens försvårar (förhindrar?) all inlärning. 3. Se till
att din hund aldrig nånsin får ut nånting av att dra i kopplet. Varje
gång hunden tjänar på att dra i kopplet lär den sig just det! 4. Använd
nåt slags "transportuppsättning" (koppel + halsband eller gärna sele)
när du inte orkar träna eller har bråttom. Sele är förövrigt nåt jag
VARMT rekommenderar till promenader överhuvudtaget! Det är otroligt
bekvämt att gå med hunden i sele och många hundar uppför sig dessutom
bättre! Prova själv!
Hur träningen ser ut? Som nr 3: Se till att din hund aldrig nånsin får ut nånting av att dra i kopplet. Varje gång hunden tjänar på att dra i kopplet lär den sig just det! Följ alltså inte med hunden dit den vill gå! Låt den inte gå dit den vill! Svårare än så är det inte att lära en hund att inte dra i kopplet!
(Nästa gång du går ut på promenad med din hund, ge akt på hur du själv egentligen hanterar kopplet. Din koppelhantering är oftast avgörande för om hunden drar i kopplet eller inte.)
När hunden drar: stanna OMEDELBART, håll emot och vänta tills hunden SJÄLV slakar på kopplet. Eller gå åt andra hållet (bra träningsmetod när det är kallt ute!). Beröm när hunden går i slakt koppel! Varje gång!
Inkallning
En fungerande INKALLNING är viktig för livet tillsammans med hund. Jag lägger ner mycket tid på inkallning när husets valpar är små, eftersom det lönar sig så bra. Här är några av mina bästa tips:
* Satsa på en
förtroendefull relation med hunden, så att den litar på att du är snäll
när den kommer till dig.
* I början får du muta dig till en inkallning, men efter inte alltför
lång tid måste du sluta med det och bara belöna (d.v.s ge godis EFTER
att hunden utfört något.)
* Korv, leverpastej, köttbullar o dyl är oslagbart som
inkallningsbelöningar!
* Bestraffa ALDRIG när hunden väl kommer! En del hundägare klarar av det
utan att förstöra relationen, men jag har sett alltför många som inte
klarar det och då tar det oerhört lång tid att bygga upp förtroendet
igen (om det ens går!). Det är alltså inte värt att chansa!
* Ta aldrig fast hunden, grabba inte tag i den när den kommer. Locka den
med godis den sista biten istället.
* Beröm hela tiden hunden kommer emot dig, inte bara efter att den
kommit! Börja berömma i samma ögonblick som hunden hörsammar dig!
* Träna ofta, ofta! Träna överallt, inne som ute. Med inkallningsträning
menas att helt enkelt ropa på hunden; namn + inkallningsord eller bara
inkallningsord.
* Ge ALLTID gott godis och massor med beröm över att hunden väljer att
komma till dig.
* Sitt gärna på huk och ta emot hunden när den kommer (särskilt viktigt
för valpar. Se bara till att huksittandet inte blir den enda
inkallningssignal hunden bryr sig om!).
* BLI GLAD när hunden faktiskt väljer att komma till dig!
* Träna gärna tillsammans med andra hundar, för att riktigt befästa
inkallningen.
* Om inte VALPEN kommer, spring ifrån den!
När du sedan tränat inkallning som den roligaste lek som finns under flera månader, kommer förmodligen en dag när hunden struntar i att komma till dig. Tro då inte att hunden ”trotsar”, ”testar gränser”, utmanar dig som ”flockledare” etc. Den vill helt enkelt inte komma! Därför ska du visa att i mänskosamhället måste hundar komma till sina människor, och då gör du på följande sätt ifall hunden vägrar komma: Gå lugnt och sansat fram till hunden, ta den i skägget eller under hakan och tala om att du blir sur när den inte kommer. Släpp hunden och ropa igen. Beröm och BLI GLAD om hunden kommer! Om den inte kommer, gör om samma procedur igen, tills hunden kommer frivilligt. Om du inte får tag i hunden överhuvudtaget, måste du använda lina: Skaffa en lång (minst 15 m) lina, typ flagglina, som du fäster i halsbandet. Släpp hunden och ropa. Om den nu inte kommer ska du använda linan för att du ska kunna komma dig fram till hunden (HALA ABSOLUT INTE IN HUNDEN, då förstör du allt!!!) och tala om hur sur och irriterad du är. Släpp hunden och ropa igen enligt ovanstående procedur. Det är viktigt att hunden får en ny chans efter att du bestraffat den, annars kommer den inte att lära sig nånting alls. OBS! Gör bara detta om du tränat en himla massa inkallning innan! Annars kommer inte hunden att fatta vad du är ute efter! Och hunden bör vara minst 5 – 6 månader innan du kan ställa krav på er inövade inkallning.